Klockan är alldeles för mycket, igen och idag har jag dessutom varit sjukt trött och seg. Det när inget mysterium rubt denna trötthet utan helt enkelt för lite sömn, fullständigt självförvållat. Jag har börja känna mig nere så här på kvällskvisten när jag sitter och skirver eller bara tänker för mig själv. Jag är inte deprimerad eller så, snarare eftertänksam. Jag och Camilla har aldrig haft det bättre än vad vi har idag. Min relation till Isabella blir starkare och bättre dagligen. Jag borde vara nöjd och överlycklig, men ändå är det något som tynger mig, kraftigt.

Nu ska jag maila lite återbud och sen krypa till koja, tidigare än på länge.