Så nu har det lugnat ner sig här och bara jag är vaken. Isabella somnade nästan på studs när vi kom hem, en tung dag för  lilltjejen med en massa spring, mat och fika, känns som man får köra lite avgiftning efter jul här, gäller nog hela familjen. Det får bli ett slut på allt gotta, en annan har "växt" ur alla vettiga kläder nu, endast mjukisarna funkar nu mer:)
Camilla har varit full av energi idag vilket har varit en fröjd, de dagarna är inte allt för många så man får ta till vara på de som finns, men hon har varit otroligt strong under hela graviditeten trots illamående och övriga smärtor.

Det är skönt att ha några timmar i ensamhet så här på kvällen, det blir en skön stubd av erftertanke och en stund att uppskatta hur j-la bra man egentligen har det. Nu när jag suttit en stund och tänkt för mig själv så slår det mig att jag ska bli pappa om ca 4½ månad, inte all länge kvar nu. Jag är livrädd, svettas och generellt orolig. Med Isabella har man liksom inte tänkt efter så mycket utan de mesta har fallit på plats och det har varit väldigt enkelt men visst har vi begått en del misstag, och synnerhet jag själv. De misstag vi begått vill man naturligtvis inte begå en gång till och det får en att fundera på vad det finns för andra grejer man kan komma att göra med nästa bebis som rikserar att bli fel. Alla säger att man "inte ska oroa sig" och att man lär sig eftersom, men det får mig att känna att Isabella varit ett försöksbarn och det är verkligen inte okej, eller ens nära sanningen.

Jag har laddat upp ett klipp från You Tube med Lasse Berghagen. Inte för att jag har en sjuk fanatism för Lasse Berghagen, åtminstone inte bara därför, utan för att de påminner om en mindre komplicerad tid. Bara för någon månad sen slog det mig, fan jag fyller 27 år kommande sommar. Det finns fan inget utrymme för att göra bort sig längre occh springa till föräldrarna som man alltid gjort, så de senaste veckorna har jag försökte agera lite mer vuxet, kanske sent men hellre sent aldrig. För gudarna vet att jag har varit struligare än vad ord kan förklara men aldrig någonsin har exempelvis min pappa tappat sin tro till mig. En sån förälder vill jag nog bli, oavsett hur "messed up" mitt barn kan komma att bli så vill jag hellre vara den godtrogne fadern än den där gubben som gör sökningar på nätet för att påvisa att min son nu ljugit för mig. Jag tror inte ett barn eller en tonåring lär sig något annat än förakt med ett beteende som hela tiden vill sätta dit en. Jag kan ha hur fel som helst men det var knappast den attityden som fick mig att åtminstone försöka rycka upp mig, min väckning blev tryggheten att det är ok all fela om man ändå försöker sitt bästa. Jag vet bara att jag har en massa hat och förakt för människor som försökt att sätta dit mig (vi pratar inte brottslighet nu utan mer lögner etc) konstant under tonåren. När jag var yngre, bara för något år sen, så trodde jag att lycka och framgång räknades i pengar och titlar, kanske gjorde jag det för att det är det vi inprentas att tro. Nu när jag bildat mitt eget, familj, tillvaro och allt annat ssom tillhör ett familjeliv förstår jag att alla måste ha en egen mätare på lycka, framgång och allt som hör där till. Återigen, kanske har jag fel men jag tror inte att någons barn gynnas av att man jobbar dygnet runt eller att man skär bort delar av släkten för sina barn bara för att det inte passsar en själv just i det ögonblicket.

Det var inte det här jag hade tänkt skriva om men nu blev det så. Nu ska jag avrunda kvällen med lite tv-spel och NHL 09. Min dröm när jag va liten (och ända sedan dess) var att bli hockeyproffs, men när det inte var möjligt så ville jag bli tränare men med insikten att jag inte var något föredöme för andra barn (jag är rökare) så har hockeyspelet blivit ett bra kompliment för min misslyckade hockeykarriär. Här kan jag skapa mig själv som spelare, spela och vinna med den lilla finessen att jag kan pausa och gå ut och röka;)

Lev väl, käre läsare