nattsudd
Ännu ett djupt inlägg, suck.
Jag funderar oftare på framtiden nu än jag någonsin gjort tidigare. Kanke är det för att jag ser hur Camillas mage växer i kapp med Isabella och att varje sekund jag inte är med Camilla och Isabella känns som en förlorad sekund. Allt känns så jävla underligt. Att gå från att vara världens partynisse till det man är idag på bara två år känns än konstigare. Aldrig förr har jag oroat mig för så mycket som jag gör idag. Jag funderar kring pengar, hur vi ska klara oss, jag sover dåligt och håller tummarna för att mina barn hinner träffa sina farföräldrar innan de går ut tiden. Är det normalt? (snälla Bullen, hjälp mig)
Allvarligt. Ingen sa att något om det här när man skaffade barn. Att man faktiskt skulle bli en liten tankebomb som sipprar omkring i verkligheten. Så nu försöker man säkra sin ekonomiska framtid för att åtminstone kunna garantera att barnen alltid har mat på bordet och tak över huvudet.
Överdriver jag?
Ja, en aning faktiskt. Ibland känns verkligheten så här. Det känns som om man inte riktigt fattat det här med föräldraskap förrän ett år in. Då fattade jag hur jävla stort det är och vilket jävla ansvar man egentligen har. Jag är ju för fan ansvarig för ge den här lilla underbara människan allt vad gäller förberedelser för den "riktiga" världen och jag är inte ens säker på att jag själv vet vad det innebär. Visst kan man lala sig igenom livet och hoppas på det bästa, men är det rättvist att då föda in en ny männsika till vår värld om man inte är villig att ge det barnet de allra bästa förberedelserna? Somliga tycks vara fast beslutna om att det säkert ordnar sig med tiden, jag vågar inte ta chansen.
Vad menar jag med det?
Jag vill ha barn mer än något annat men istället för att sitta av nio månader igen så ska jag försöka ta vara den här tiden genom att förbereda mig för att bli förälder, inte som det blivit nu att Isabella blir ett "försöksbarn" som det kan tendera att bli med ett första barn. Jag kanske är ensam om dessa tankar men någonstans måste jag ju skriva ner dem. Nu är det dags för sänghalmen, på återseende;)
Jag funderar oftare på framtiden nu än jag någonsin gjort tidigare. Kanke är det för att jag ser hur Camillas mage växer i kapp med Isabella och att varje sekund jag inte är med Camilla och Isabella känns som en förlorad sekund. Allt känns så jävla underligt. Att gå från att vara världens partynisse till det man är idag på bara två år känns än konstigare. Aldrig förr har jag oroat mig för så mycket som jag gör idag. Jag funderar kring pengar, hur vi ska klara oss, jag sover dåligt och håller tummarna för att mina barn hinner träffa sina farföräldrar innan de går ut tiden. Är det normalt? (snälla Bullen, hjälp mig)
Allvarligt. Ingen sa att något om det här när man skaffade barn. Att man faktiskt skulle bli en liten tankebomb som sipprar omkring i verkligheten. Så nu försöker man säkra sin ekonomiska framtid för att åtminstone kunna garantera att barnen alltid har mat på bordet och tak över huvudet.
Överdriver jag?
Ja, en aning faktiskt. Ibland känns verkligheten så här. Det känns som om man inte riktigt fattat det här med föräldraskap förrän ett år in. Då fattade jag hur jävla stort det är och vilket jävla ansvar man egentligen har. Jag är ju för fan ansvarig för ge den här lilla underbara människan allt vad gäller förberedelser för den "riktiga" världen och jag är inte ens säker på att jag själv vet vad det innebär. Visst kan man lala sig igenom livet och hoppas på det bästa, men är det rättvist att då föda in en ny männsika till vår värld om man inte är villig att ge det barnet de allra bästa förberedelserna? Somliga tycks vara fast beslutna om att det säkert ordnar sig med tiden, jag vågar inte ta chansen.
Vad menar jag med det?
Jag vill ha barn mer än något annat men istället för att sitta av nio månader igen så ska jag försöka ta vara den här tiden genom att förbereda mig för att bli förälder, inte som det blivit nu att Isabella blir ett "försöksbarn" som det kan tendera att bli med ett första barn. Jag kanske är ensam om dessa tankar men någonstans måste jag ju skriva ner dem. Nu är det dags för sänghalmen, på återseende;)
Kommentarer
Trackback
