Jag har precis tittat på Sveriges finalmatch mot Kanada, det blev en svidande och orättvis förlust.
Jag är en känslomänniska på alla plan och siffrorna är egentligen helt ointresanta just nu.
Det är killarna jag lider med.
Man har själv lirat hockey i så många år och verkligen upplevt hur det är att vara en komponent i ett lag där alla bidrar.
På det sättet som Sverige förlorar gör ont och att se killarna vara så ledsna gör också ont.
Gång på gång blir Markström, som är underbar målvakt, överkörd så hjälmen ryker men domarna är fega och vågar inte stå emot 20,000 på läktaren.
Jag vet inte hur jag ska smälta det här...

Måste dock ge Niklas Wikegård och Chris Härenstam en eloge för att de lever in sig i matcherna så och vågar visa känslor.

Jag är en sjukt dålig förlorare men när man inte ens får chansen att tävla på samma vilkor, ja då blir man bara ledsen. Lite sömn på det här och kanske en glad och positiv sambo när man vaknar kan råda bot på det här.