Jag har suttit och tittat på "Baggegalan" och som vanligt är det en massa tacktal vilket fått mig att tänka på just ordet tacksamhet. Man tar ganska mycket förgivet för att man är omgiven av saker som snabbt blir en självklarhet och inte något man ska vara tacksam för. Jag gnäller ganska ofta på bloggen om diverse saker och jag högst medveten om det, jag försöker att inte göra det men det är svårt, väldigt svårt, men just alla tacktal fick mig att fundera på det jag är tacksam för.

Jag är tacksam för att jag lever med en människa som är allt jag någonsin drömt om. En kvinna som känner mig rakt igenom, som jag känt trygghet hos i å hög grad att jag vågat vara mig själv inför henne. Hon är en person inte bara är min bästa vän utan och så min "soulmate", en person vet hur jag fungerar och hur jag är och trots det fortfarande står vid min sida, dag ut och dag in. Tillsammans har vi en dotter som väcker mig varje mprgon med en puss, som kramar mig när jag känner mig nere och som testar mitt tålamod, bara för att hon kan. Jag älskar dessa två tjejer mer än mina ord orkar med att pressa dessa svart tangenter. Jag är tacksam för mycket mer men inget toppar det som dessa samer ger mig.

Man skulle kunna tro att det jag som är gravid i vår familj och på sätt och vis är jag det också, men då får man inte säga högt, för det är inte manligt, men va fan, jag vet inte om jag vill vara manlig. För det är inte manligt att gråta, det är inte manligt att bry sig och det är ta me fan inte manligt att vara öppen som en bok i sin blogg. Nej, då är jag hellre kvinnlig, åtminstone mentalt, fysiska klarar jag mig bar utan. Jag vill gråta, jag vill vara ömsint och jag vill defintitvt kunna säga att jag älskar mina älsklingar utan behöva skriva hemilga brev för att inte mista "min manlighet", åtminstone rent mentalt bland gemene man:)