Nej, idag räcker jag verkligen inte till. Jag misslyckas med allt idag, maten ville ingen äta och jag tycks bara göra fel idag. Jag antar, vet inte men, att man har sådana dagar som förälder, men det här är min första gång med den här känslan, fixar inte riktigt att hantera det i dag.
Ja, jag vet inte, men tillåt mig tvivla på den här dagen går att rädda, man får väl ändå försöka. Camilla har väl gråtit fem gånger idag och jag orkar inte med mer snart, tur att det bara är ca 14 veckor kar av graviditeten. Nej men det går inte att skylla det hör på henne eller på graviditeten, idag är mig det är fel på, helt klart.

Mammor målas ofta upp som urstarka människor som ska klara allt, många mammaor försöker också leva upp till det, vissa klarar det och andra gör det inte men oavsett om man klara det eller inte så måste det vara en hemsk press att leva under. Vi pappor uppfattas inte så, vilket jag kan tycka är synd. Många gånger så uppfattas vi som lerfigurer som bara finns där ibland och därför kanske inte får samma förtroende hos dagisfröknar och lärare mm. Mamman är det naturliga föräldern, men varför ska det ena utesluta det andra?
Varför ska jag som pappa ta ett steg tillbaka i min dotters liv bara för att det är ovanligt?

Det känns som om jag behövde säga det där. Mammor är underbara och kanske det viktigaste för ett barn men jag som pappa vill också vara en viktig komponent i min dotters liv, men så länge dagsifröknar och vårscentraler hellre pratar med mammorna än papporna så får man fortsätta att finna sig i hur det ser ut.

Undrar hur många mammor jag retat upp nu;)